S
Den enda basen för mig
Maj 2015. Min baskarriär började genom att hoppa rakt in i ett producerande band så det var bara att lira. Så det tog ett tag att hitta vad jag gillade för ljud och vad jag sökte i en bas. Jag gick igenom en modern LTD-bas och en Chapman innan jag landade i en mer klassisk Marcus Miller Jazzbas. Men hur jag än vred på de femtioelva aktiva rattarna och bytte distpedaler och EQ-pedaler hit och dit kändes det hela tiden som jag saknade något i ljudet!
September 2019. Så det bar av ner till Tyskland för att se vad som fanns. Jag spanade länge på Marcus Miller P7 för P-mickens skull, men väl på plats så kunde jag lika gärna testa en Fender också, tyckte farsan. Jag är så glad att jag gjorde det för genast kom DET ljudet som jag aldrig lyckats få helt utan ansträngning. Fylligt, träigt, runt och mjukt. Och med endast TVÅ rattar...som faktiskt gör något. Och alla toneljud mellan 0 och 10 är fullt användbara och låter fantastiska.
Kikade lite på en amerikansk variant också, men genom lite insidertips på plats (Tack sverigeteamet) fick jag reda på att USA-fabriken hade haft lite kvalitetsvariationer och att Mexico levererade guld.
Av praktiska skäl kunde jag inte ta hem exakt den basen jag spelade på där nere. Men jag lade beställningen och fick min leverans några dagar senare och fick en exakt likadan bas. Mycket vacker och som jag inte kan sluta plocka upp och lukta på.
Första repet var både glädjande ljudmässigt och tekniskt frustrerande, för efter var 3:e låt hade den stämt av sig. Visade sig att de små skruvarna i sadeln gled ur av hårt spelande. En vis gammal man sa att detta inte var något ovanligt på denna typ av sadel. Använde lite blå gänglåsning en gång och sen dess har jag inte haft några bekymmer.
Slutade spela hårjazz och började göra smörsoppspop. Fantastiskt hur denna bas kan passa så väl rakt in i så skilda sound. Och det bästa ljudet är rakt in i en 70-tals tungviktare.
Plus för ljudet från dessa moderna och fräscha mickar, plus för att 9 låter som 10 på volymratten, och att 10 ryter till rejält. Och ett litet minus för Fenders traditionalistiska felkonstruktioner som aldrig kommer rättas till "för då är det ju inte en Fender". Bullshit men ändå. Levererar ju.
September 2019. Så det bar av ner till Tyskland för att se vad som fanns. Jag spanade länge på Marcus Miller P7 för P-mickens skull, men väl på plats så kunde jag lika gärna testa en Fender också, tyckte farsan. Jag är så glad att jag gjorde det för genast kom DET ljudet som jag aldrig lyckats få helt utan ansträngning. Fylligt, träigt, runt och mjukt. Och med endast TVÅ rattar...som faktiskt gör något. Och alla toneljud mellan 0 och 10 är fullt användbara och låter fantastiska.
Kikade lite på en amerikansk variant också, men genom lite insidertips på plats (Tack sverigeteamet) fick jag reda på att USA-fabriken hade haft lite kvalitetsvariationer och att Mexico levererade guld.
Av praktiska skäl kunde jag inte ta hem exakt den basen jag spelade på där nere. Men jag lade beställningen och fick min leverans några dagar senare och fick en exakt likadan bas. Mycket vacker och som jag inte kan sluta plocka upp och lukta på.
Första repet var både glädjande ljudmässigt och tekniskt frustrerande, för efter var 3:e låt hade den stämt av sig. Visade sig att de små skruvarna i sadeln gled ur av hårt spelande. En vis gammal man sa att detta inte var något ovanligt på denna typ av sadel. Använde lite blå gänglåsning en gång och sen dess har jag inte haft några bekymmer.
Slutade spela hårjazz och började göra smörsoppspop. Fantastiskt hur denna bas kan passa så väl rakt in i så skilda sound. Och det bästa ljudet är rakt in i en 70-tals tungviktare.
Plus för ljudet från dessa moderna och fräscha mickar, plus för att 9 låter som 10 på volymratten, och att 10 ryter till rejält. Och ett litet minus för Fenders traditionalistiska felkonstruktioner som aldrig kommer rättas till "för då är det ju inte en Fender". Bullshit men ändå. Levererar ju.
1
0
Anmäl recension
